I år kommer jag att dela en berättelse, som berättades för oss, av en av våra fantastiska elever på ett av lägren vi kunde ha på gården i sommar.
Den heter "Kanske, kanske inte", och så här lyder den:
"Det var en gång en bonde, som använde en gammal häst att bruka sin jord. En dag, så rymde hästen till bergen, och bondens grannar led med honom över hans olycka.
Bonden tänkte: Olycka? Kanske, kanske inte.
En vecka senare, kom den gamla hästen tillbaka med en hel hjord av vilda hästar från bergen. Den här gången gratulerade bondens grannar honom för hans goda lycka. Bonden tänkte: Lycka? Kanske, kanske inte.
Bondens son försökte sedan att tämja en av de vilda hästarna. Han ramlade av och bröt benet. Alla runt omkring honom led med honom över hans olycka.
Bonden tänkte: Olycka? Kanske, kanske inte.
Några veckor senare, marscherade en armé in i byn för att leta efter friska män att värva till kriget. När de såg bondens son med sitt brutna ben, lät de honom vara".
Det här var ett år, då livet tvingade oss att ta en ofrivillig paus, när vi inte kunde eller fick resa. Det lugnare tempot tillät många bra insikter att slå rot. Som att det är viktigare i tider som dessa, att ta vara på alla små ljusglimtar och samla på god energi. Vi fick möjligheten att vidareutbilda oss digitalt och satsa på vår hemmabas i Rättvik. Vi kunde corona-säkra verksamheten, så att vi också kunde genomföra våra planerade läger på hemmaplan.
Vi fick uppleva hur många återvändande elever vi har, där flera av dem valde att resa över halva Sverige för att komma hit. Som valde att ha kontakt med oss genom digitala lektioner under hela året. Vi fick uppleva hur förstående och fantastiska människor kan vara i tider som dessa. Människor som har gett oss möjligheter, och som därmed har stöttat oss på olika sätt, och hjälpt oss att överleva. För det finns det liksom inga tillräckligt stora ord att säga, TACK.
Jag personligen, tackar också de den läkare som i början på året sa till mig att jag var överviktig, så en operation av mina grava diskbråck inte kunde komma på fråga. Det gav mig en rejäl spark i baken att göra något åt situationen, och från att ha krupit 70 meter till att röra på mig minst 10.000 steg om dagen, lagt om kosten och tappat 25 kilo, så har jag mitt mål inom räckhåll, att regelbundet kunna sätta mig på hästryggen igen. Inget av detta hade varit möjligt utan pandemin.
2020, vilket annorlunda år. Ett omtumlande år med många utmaningar. Ett oerhört svårt år för väldigt många. Många har förlorat sina närstående, sina arbeten och sina företag, och vi hoppas att de med tiden kommer att läka och finna ljusglimtar i vardagen för att orka titta, och fortsätta framåt. Vi tänker på alla er extra mycket i år, och vi hoppas att många med oss tänker på er. Vi tänker också på alla vardagshjältar som dag och ut och dag in kämpar på våra IVA-avdelningar. För livet. Jag önskar, att du som kämpar, kan bevara ditt hjärta och värma ditt sinne i dessa jul och nyårstider. Jag önskar, att du som är mer lyckligt lottad än andra, har möjlighet dela med dig. Ta hand om dig, ta hand om varandra. Tänk på varandra.
Var rädda om varandra. Och kom ihåg:
Det finns ingenting ont, som inte också för något gott med sig. Ibland visar det sig, att något som verkar som en olycka idag, blir en lycka med tiden. Kanske, kanske inte.
